Min första tanke var att brista ut i gråt. Jag var på Hultsfred 2004, 2005, 2006 och 2007. Jag har hånglat, knullat och till och med förlorat oskulden på Hultsfred. Jag har supit, rökt på och svinat på Hultsfred. Jag har bråkat med vänner och nära nog varit i slagsmål på Hultsfred. Jag har också skrattat, fått oförglömliga minnen och skapat historier som återberättats i många år på Hultsfred. Jag har lagt åtskiliga timmar på rockparty-forumet med att prata om Hultsfred. Jag har sett fantastiska spelningar på Hultsfred. Hultsfred 2004 såg jag bland annat Morrisey, The (international) noise conspiracy och Marit Bergman. Hulstfred 2005 såg jag bland annat The Hives, Snoop Dogg och Doktor Kosmos. Hultsfred 2006 såg jag bland annat Montt Mardié, The Strokes och Slagsmålsklubben, Hultsfred 2007 såg jag bland annat Pet Shop Boys, Shout Out Louds och Laleh. Hultsfredsfestivalen har betytt oerhört mycket för mig och jag kommer förhoppningsvis aldrig glömma de leriga och stinkande ängarna där man spenderade ett par dagar per år.

Parallellt med att jag skriver detta sitter jag och bläddrar i programmen från 2006 och 2007 som jag lyckats spara och inser att även om jag ser Hultsfred som ett magiskt ställe där precis allt är möjligt så ser situationen annorlunda ut idag.

Redan 2007 började andra festivaler att ta över publiken, redan 2007 talades det om ett nedläggningshot för festivalen, så ur den vinkeln är det inte så konstigt att vi idag nås av beskedet att Hultsfred läggs ner.

Det faktum att Hultsfred försvinner är en del av den nya tiden, det går inte att driva en festival på nostalgi.

Dock kvarstår faktum, jag kommer alltid bära med mig en del av det fantastiska arbete som folket bakom Hultsfredsfestivalen skapat, jag kommer alltid fortsätta berätta de fantastiskt roliga historier som skapats (nåja, för barn och barnbarn kanske man får tona ner vissa delar).

Hultsfredsfestivalen, tack så otroligt mycket för dessa år, du kommer saknas, du kommer inte glömmas och ur dig kommer något nytt vackert växa som om 25 år kommer skapa precis samma saknad/nostalgitripp hos någon annan 24-åring när du försvinner..

Farväl, vila i frid

Till att börja med så blir jag lite förskräckt, kissie har en läsarskara som ligger runt miljonen (eller som kissie själv påpekar, ungefär 1/9 av Sveriges befolkning). Denna miljon människor läser en blogg som, let’s face it, handlar om överkonsumtion och införskaffande av ett par plasttuttar.
Är vi så ytliga att vi är beredda att lägga tid på att bry oss om någon östermalmspingla som vill ha större bröst?

Nu är det inte meningen att detta ska bli en rant om modebloggerskor utan snarare om en ambivalens jag känner för dem.
Jag tycker i grunden att det är bra att internet används, det viktiga är inte hur det används av slutanvändaren.
Men jag tycker samtidigt att det är otroligt tråkigt att något som läses så flitigt är så otrloligt cementerande vad gäller könsroller. Visst, kissie är ett extremt exempel, men hela den delen av bloggosfären handlar till största delen om yta och konsumtion. Man kanske inte ens måste lägga ett könsperspektiv på det hela, utan att vara allt för bevandrad så kan jag anta att det finns även män som skriver om dessa ämnen, även om magkänslan säger mig att både skribenterna och läsarna generellt är kvinnor.
Men framförallt, är det möjligtvis så att frågan inte alls handlar om ett ökat internetanvändande kontra ytlighet/konsumtionshets?
Ska vi kanske vara glada över att folk använder och deltar i internet mera och istället fundera över ytligheten/konsumtionshetsen på ett mera allmänt plan som inte tar hänsyn till vilken typ av kanaler den tar sig uttryck i?
Jag menar, det är trots allt inte så stor skillnad mellan de ideal som framförs i modebloggosfären jämfört med vad som framförs i skvallerblaskor eller reklamannonser. Ska vi leva efter devisen ”Internet är på riktigt” så måste vi också sluta skälla på modebloggosfären för att de bloggar om ytlighet/konsumtionshets, vi måste istället jämställa de med andra kanaler som står för samma ideal. För internet.. det är på riktigt.

Problemet är att utspelet i sig bara är ett slag i luften, det är mer inslagande av öppna dörrar än att dizza Bert Karlsson.

I grunder handlar det om 3 förändringar man vill göra.

1. Man vill möjliggöra för skapare att avsäga sig sin upphovsrätt, både den kommersiella och den ideela delen.

Vad det gäller den kommersiella upphovsrätten så är det inget som helst problem att säga upp den idag. Det är hur enkelt som helst att licensiera sitt verk under Creative Commons. Vad gäller den ideela upphovsrätten, alltså den som reglerar association till verket så är det lite knepigare, men detta är inget som är ett större problem. Snarare tror jag det finns risk för att de stora mediakonglomeraten tillåts ta större kontroll över verk i förhållande till skaparna. Hursomhelst finns det inget som helst behov av att uppfinna något som redan finns.

2. Man vill få fram ett standardförfarande för att ge tillgång till att använda sig av så kallade föräldralösa verk, sådana verk som fortfarande är såpass nya att de är upphovsrättsligt skyddade, men det finns ingen som utger sig för att äga rättigheterna till dem.

Här gör man ju iallafall ett försök på ett faktiskt problem, men man går åt helt fel håll. Att skydda denna typ av verk som har ”övergetts” av sina skapare är helt enkelt ingenting som främjar att kulturmaximera samhället. Gör istället så att man förkortar den kommersiella skyddstiden till säg 5-10 år. Efter det så tillfaller verket public domain. Det är ju trots allt så att det är ytterst få verk som drar in pengar 5-10 år efter att de har skapats, och de verk som faktiskt gör det, de har i regel redan dragit in stora pengar till skaparna.

3. Man vill verka för att en ursprungslandsprincip för rättighetsklarering införs inom EU.

Detta kan jag villigt erkänna att jag inte riktigt förstår så jag lämnar det.

Problemet är till att börja med att Moderaterna helt enkelt inte har någon trovärdighet i dessa frågor, och detta förslag är verkligen too little, too late.
Sen så tror jag inte heller att man riktigt förstår frågan, man pratar om att vi är påväg in i det digitala samhället, vilket är helt uppåt väggarna, det digitala samhället är här.
Man pratar fortfarande om fildelning som tjuveri och ett hinder för hederliga entreprenörer som Spotify och Voddler (btw, är det någon som fått det att funka.. hypen är ju tokdöd) när fildelningen snarare har varit en drivande faktor för att snabba på utvecklingen.

Detta är helt enkelt valfläsk från ett parti som inte har något förtroende från den yngre väljarkåren.

Det finns dock en riktigt bra sak i artikeln:

Upphovsrätt är inte äganderätt

Så nu får vi hoppas att vi slipper höra att piratkopiering är stöld, iaf från Moderater.

Och så lite inlänkar till andra som skriver om artikeln:
Rick Falkvinge
Alliansfritt Sverige
Anna Troberg
Ravenna
Mattias Andersson

Nej, det jag ska komma till är att jag titt som tätt har noterat gruppen Rädda Radion!, deras mål är att avskaffa den tillståndsavgift som kommersiella radiokanaler betalar för att få sända radio i marknätet.
Upplägget går ut på att man ska gå in på Radiobranschens hemsida, där ska man till ett färdigskrivet brev lägga till sin signatur, brevet mailas sedan iväg till teh big chief.
Hemsidan innehåller också en del fakta om vilken extrem likriktning och oligopol som råder på den kommersiella radiomarknaden, även om det på många ställen känns tomt.

Personligen lyssnar jag inte på kommersiell radio, jag lyssnar knappt på radio över huvud taget iofs, men definitivt inte på någon sorts Gert Fylking som spyr ur sig dumheter mellan reklamjinglar och samma 30 låtar som loopas dag ut och dag in. Så för min skull kan den kommersiella radion inte spela mindre roll om den försvinner eller finns kvar.

Problemet är ett annat, vad är det man bråkar om egentligen?
Jo, det är om sändningstillstånd genom faktiska radiovågor. Jag gjorde min research och letade upp lagen som reglerar det hela, om man scrollar ner till andra kapitlet tredje paragrafen så ser man tydligt att det är en viss typ av sändning som det handlar om och problemet ligger i att det finns begränsat med plats för att sända med hjälp av den tekniken.

Så varför säger inte bara de kommersiella radioaktörerna ”fuck radio!”?

Det finns ju trots allt ett mycket smidigare sätt att sända på, nämligen via internet. Det är bara en tidsfråga innan alla våra elektroniska saker är uppkopplade mot nätet, jag skulle gissa att om 5 år så kommer varje person alltid vara i samma rum/på samma plats som någon apparat som är ansluten till Internet. Vi kommer alltså inte behöva sända något via radiovågor. Knappt idag behöver vi det, de allra allra flesta har en internetuppkoppling hemma och en dator som gör att man kan lyssna på webradio. De allra allra flesta jobbar på ställen med internetuppkoppling som man kan lyssna på webradio genom. Fler och fler har smarta telefoner med inbyggda bredband som mycket väl kan streama webradio.

Så varför säger inte bara branschen, ”fuck this shit, om ett par år är lagen ändå verkningslös, det går ändå bra nu”?

Well, det kan ju helt enkelt vara så att de verkligen principiellt tror på rätten att sända kommersiell radio utan att betala avgifter för det, vilket inte _är_ helt orimligt eftersom det inte är någon annan sorts media som är belagd med denna typ av avgifter.

Men det finns också en möjlighet att de faktiskt är rädda för vad som kommer hända om webradio tar över helt och hållet. Kommer dessa jättar kunna hålla sitt oligopol när det inte längre finns några stora tekniska hinder för att driva en radiokanal. Det enda som krävs är i princip winamp med ett plug-in och en hyfsad upplina. Det finns risk för att tre stora aktörer tappar en stor del av sitt oligopol.

Hursomhelst tror jag ingen tvekar på att det är webradio som är framtiden, vilket gör ovanstående till ett extremt icke-problem. Så egentligen har de bara byggt en sida som spammar Fredrik Reinfeldt dag ut och dag in med mail från Rockklassikerlyssnare…. Never mind, carry on

Om de såg ut såhär, eller iaf på detta tema med någon som har lite skillz på ps som gör bilden så skulle man kanske lyssna på vad de sa, men troligtvis inte.

Idag råkade jag på ett gammalt kassettband.

Detta fick mig givetvis att tänka på blandbanden, om det finns någon nuvarande motsvarighet och om det är bra eller dåligt om det inte finns/finns.

Vad är då ett blandband?

Jo ett blandband är ett kassettband där någon har spelat in musik (till någon annan). Blandbandet (och kassettbandet) har vissa begränsningar.
1. Kassettbandet har en begränsad längd, tex 2×45 eller 2×60 min.
2. Kassettbandet är inte spåruppbyggt, dvs ska man spola så måste man faktiskt spola, det går inte att hoppa till nästa låt.
3. Kassettbandet är linjärt, dvs det finns ingen möjlighet till shufflefunktion.
4. Kassettbandet håller ingen information förutom själva ljudet, dvs det finns ingen som helst IDv3-tagg eller något i den stilen inbyggt i ljudet.

Vad innebar då detta?

Jo, den som gjorde blandbandet hade en otrolig möjlighet att påverka lyssnandet eftersom det var den personen som hela tiden valde i vilken ordning som låtarna spelades och även bestämde vilka låtar som skulle spelas (let’s face it, det är för jäkla tråkigt att sitta och spola på ett kassettdeck).
Detta gjorde det möjligt att göra väldigt personliga blandband både i form av att de var personliga för dem som gjorde blandbanden men de kunde även vara personliga i form beroende på vem som skulle lyssna på blandbandet.
Det fanns en ytterligare personlighetsaspekt; det var ganska osmidigt att kopiera blandbanden. Det fanns ingen copy-paste utan man fick nöjja sig med någon sorts ”What you hear is what you get”.

Sen kom då digitaliseringen med skivor och senare datorer i var mans hem.
När CD-brännaren kom så konkurrerades blandbandet ut till fördel för blandskivan och punkt 2-4 i blandbandets begränsningar försvann.
När Internet och fildelningen började etablera sig riktigt stort så kom formatet .m3u (bland annat) som är en spellista som spelas i Winamp mm. Med torrentrevolutionen så börjades .m3u’orna läggas med i seriösa rellar från scenen för att man skulle kunna spela hela skivan som man precis laddat hem med en enkel dubbelklickning.

Idag så skickar vi open.spotify.com-länkar till varandra som hänvisar till spellistor i programmet Spotify, dessa spellistor kan vara kollaborativa eller låsta så att bara skaparen kan editera dem.

Så frågan är ju nu om vi har förlorat något i och med detta teknikskifte.

Jag skulle säga att vi absolut har gjort det. Vi gör inte längre riktigt personliga spellistor till varandra och om vi gör det så har vi ett stort tapp ändå genom att mottagaren själv väljer i vilken ordning man ska spela musiken och kan både lägga till låtar i spellistan eller hoppa över en låt som inte passar för stunden.

Den stora följdfrågan är om det är på gott eller ont som dessa förluster har gjorts.

Till att börja med, vi vill ha kontroll över vad vi lyssnar på. Dvs vi vill kunna spola, hoppa över, lägga till, dra ifrån, shuffla, alfabetisera osv osv. På det sättet är blandbandet dött, för blandbandet nekar oss alla dessa möjligheter. Blandbandet är egentligen en form av samlingsskiva (most wanted, smurfhits, osv) bara det att det inte är någon förståsigpåare hos EMI som bestämt vad vi ska lyssna på utan din vän, ditt syskon, din partner eller liknande.
Alltså, att begränsa oss när vi inte rent tekniskt behöver begränsa oss känns som bakåtsträvande.
Under dessa premisser tycker jag att det är en bra sak att blandbandet är dött. Det faktum att vi kan hjälpas åt att bygga spellistor tillsammans är något som tar lyssnandet till en helt ny nivå vad gäller kommunikation och samarbete.

Dock så är det aningen tragiskt att kommunikationen från a till b i form av ett linjärt blandband är dött. Att ge någon ett blandband visade på omtanke och något som man faktiskt var tvungen att lägga ner tid på. Det var acceptabelt att ge bort ett blandband i present.
Skulle jag komma på din födelsedag med en open.spotify.com-länk skulle du nog bli aningen besviken.

Således, att blandbandet i sin teknik är borta är bra, att det personliga med blandbandet är borta är lite sorgligt.

Sedan idag så indexeras inte längre thepiratebay.org‘s startsida, google har även slutat indexera .torrent-filer (SVD, DN).

Anledningen uppges vara:

Som reaktion på ett klagomål som stödjer sig på USA:s lag ”Digital Millennium Copyright Act” (DMCA), har vi tagit bort 4 resultat från den här sidan. Om du vill kan du läsa det DMCA-relaterade klagomålet som orsakade borttagningen av ChillingEffects.org.

Direkt börjar det såklart skrivas i bloggosfären och på twitter om censur och liknande konspirationsteorier om att startsidan filtreras bort för att den är en konkurrent med google.

Det som det rimligen handlar om är att någon del av MAFIAAN har valt att ge sig på google, och google har valt att böja sig tvärt emot vad vi nätaktivister hoppades på. Förhoppningen har ju alltid varit att google ska vi kunna lita på då google är vår vän och dessutom ett stort multinationellt företag som man inte bara kan sätta sig på hursomhelst. Där hade vi fel, google böjer sig och säljer dessutom ut totalt genom att sluta indexera .torrent-filer, vilket först och främst tar bort argumentet ”vi gör ingenting annat än google gör” för de sidor som håller torrentfiler.

Det hela är en olycklig historia, nu får vi bara hoppas att google tar sitt förnuft till fånga och inser att för att internauterna ska vara ens vän så måste man vara deras vän tillbaka.

EDIT: tpb är tillbaka i google’s indexering, från google’s sida menas det vara ett misstag från deras håll. (Sydsvenskan)

Förutom att analysera och diskutera filmen på vägen hem så slog mig en tanke som nog har funnits ett tag men som jag nu skulle vilja sätta ord på. Nämligen om att fildelningsdebatten egentligen inte borde handla om gratis/betala utan snarare om tillgängligheten i kulturen på det sättet som man vill ha den till sig.

Jag inser att jag kommer aldrig kunna ställa upp på en bojkott av maffia-relaterade produkter, varför? Jo det är rätt så enkelt för mig iallafall, vissa av maffians distrubitionskanaler äger!

Till exempel, om jag som igår ser Ingloriuos Bastards på bio så stödjer jag visserligen tex yellowbird (som är en av målsägande i tpb-rättegången) men samtidigt får jag se filmen på det sätt som jag uppskattar film bäst, på bio. Skulle jag ha valt att tanka filmen istället så hade jag antagligen antingen fått vänta ett par veckor/månader innan en hyffsad dvdrip rellades eller fått kolla en sunkig CAM. Dessutom sitter jag på en burk med 14″-skärm vilket då innebär att jag måste bränna ut filmen och glo den på tv’n om jag inte vill titta på den på pytteliten skärm.

Detta är inte en uppoffring jag är beredd att göra när det gäller den senaste Tarrantino-filmen, när jag däremot vaknar bakfull en söndagmorgon och känner för att se en riktigt dålig film så kommer jag inte släpa mig ner till videoaffären och hyra en film utan då kommer jag antingen konsultera min fysiska samling av DVD’er (har ett hundratal, tycker det är kul att köpa ibland) eller så kommer jag helt enkelt att tanka ner en film och sen ligga kvar i sängen och kolla på filmen på bärbara.

Samma sak gäller musik, när jag sitter hemma eller annat ställe med uppkoppling så lyssnar jag bara på Spotify trots att jag vet att EMI och de andra är delägare, jag betalar också med glädje hundralappen varje månad för att slippa reklam och få lite högre bitrate. När jag däremot sitter på pendeltåget så kommer jag dock lyssna på piratad musik på ipod’en (iaf fram tills iphonen kommer och spotify-appen godkänns).

Anledningen till att jag väljer Spotify är enkel, det är sjukt smidigt. Att sitta och uppdatera och organisera ett stort musikbibliotek tar för mycket tid helt enkelt, jag gjorde det som yngre. Sorterade upp tusentals låtar efter den katalogstrukturen som passade just mig, men oj vad många timmar det tog. Nu får jag allt så färdigt på ett väldigt enkelt sätt.

Att däremot välja någon av de övriga legala musiktjänsterna finns inte på min horisont i dagsläget, varför? De är helt enkelt för dåliga, antingen begränsar de vilken webbrowser man ska använda eller så är filerna DRM-skadade så jag inte kan säkerhetskopiera filerna eller så är det något annat mög som förstör.

Jag tycker också om att gå på konserter även av artister som ligger på en major label, för det är helt enkelt en totalt annan upplevelse att se musik live.

Så det handlar helt enkelt inte bara om priset (klart det spelar in, men det är inte hela sanningen) utan det handlar om att jag som kulturkonsument vill kunna konsumera kulturen på det sättet som passar mig, inte på det sättet som passar någon annan. Således kan jag varken ställa upp på bojkotten av maffian eller ställa upp på att bara använda bara legala tjänster, det finns helt enkelt inte tillräckligt bra legala tjänster för att täcka alla behov.

Och det är det som debatten borde handla om, friheten att konsumera kulturen på sina egna villkor oavsett om det är en risig CAM från tpb eller om det är biobesök i nyrenoverade salonger. Oavsett om det är en maffig spelning eller om det är en kass bootleg så handlar det till syvende och sist om att vi nu helt plötsligt har möjligheten att ta till oss kultur på våra egna villkor och det är väl där industrin måste komma in om den vill överleva, ta fram tjänster som folk är beredda att betala för så kommer vi att betala men så länge det smidigaste alternativet för att se en risig film på söndag morgon är att tanka den från tpb så kommer jag iallafall fortsätta med det, däremot kan jag nästan garantera att när nästa film som jag har sett fram emot har premiär på bio så kommer iallafall jag vara där och betala mina ~100 kr för att se den.

Nu är jag dock inget stort fan att släktingar ska få betalt i 70 år efter upphovsmannens död, men dock anser jag att kontrakt ska hållas.

Tydligen så var det så att enligt kontrakt som var skrivna skulle Tolkien’s släktingar få 7.5% av vinsten på filmerna. Det man inte räknade med var att filmer som spelat in miljardbelopp på bio och sålt hutlöst många DVD’er skulle kunna anses inte gå med vinst. Hollywood har nämligen tagit fram en metod för kreativ bokföring (sk Hollywood Accounting) som gör att det ser ut som att filmen inte gått med vinst eftersom pengarna flyttas runt på bolaget (inte 100 på hur detta funkar då jag inte är ekonom).

Och är inte detta något som vi pirater brukar peka på, det är inte upphovsmännen som förlorar på fildelning, det är de stora bolagen. Bolagen har uppenbarligen inga som helst problem att rövknulla kreatörerna och upphovsmän, i slutet av artikeln läser vi om att producenten, regissören och 15 skådespelare vid olika tillfällen för att New Line (bolaget bakom triologin) ska ha undanhållit dem inkomster av olika slag.

Så nästa gång Henrik Pontén eller Monique Wadsted säger sig företräda kreatören så vet ni att det är lögn, det enda de företräder är pengarna.
/Micke