Inte sällan hör man högerfolk resonera i stil med följande ”antingen så kan vi ha en jämlikhet i utfallet vilket kommer leda till att alla är lika fattiga, eller så kan vi ha en jämlikhet i möjligheter där alla är rikare men olika rika”.

Oavsett om vi köper resonemanget om vad effekterna blir kan vi sluta oss till att det finns två huvudspår man kan titta på när vi funderar på begreppet jämlikhet. Frågan är ju nu, kan vi gå till en djupare nivå i förståelse av begreppen.

Mitt svar på den frågan är ja (jag har gått och funderat en hel del på detta så allt annat vore väl orimligt). Till att börja med tittar vi på vad jag vill kalla utfallsjämlikhet, undernivåerna till denna bör delas upp i två delar dels den absoluta där alla har exakt lika mycket och dels den relativa där en viss grad av skillnad kan accepteras (hur mycket skiljer sig såklart från person till person). Det är oftast inom den senaste gruppen som resonemang om maxlöner förekommer. Det som är viktigt att komma ihåg här är dock att själva utfallet är det avgörande.

Om vi går vidare på möjlighetsjämlikheten så har jag identifierat tre stycken olika spår. Det första spåret kallar jag för Inga hinder, det vill säga vi är alla helt jämlika inför lagen och inga hinder får sättas upp för enskilda av staten för att stoppa oss från att göra något. Inga hinder-spåret är ofta förekommande i lika rättsdebatten som i mångt och mycket handlar om att skapa ett lagsystem som inte hindrar någon från att vara den som den är. Samtidigt innebär Inga hinder-spåret att vi troligtvis har en väldigt liten stat, således blir troligtvis skatteuttag i strid med Inga hinder eftersom det potentiellt hindrar den enskilde från att till exempel gå i skolan. Vi kan också konstatera att vi troligtvis får ett väldigt ojämlikt utfall vid användande av Inga hinder, uppbyggnaden av välfärdsstaten är i mångt och mycket steg bort från detta spår.

Det andra spåret kallar jag för Vissa förutsättningar och innebär att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda för alla till exempel, alla ska ha rätt att gå i skola och till vård. Hur utfallet blir är ointressant, däremot rymmer Vissa förutsättningar en otrolig bredd då lite vad som helst kan stoppas in i att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda.

Det tredje spåret har jag valt att kalla för Oavsett bakgrund och bygger på att vi accepterar utfallsojämlikhet men bara så länge den är oberoende av bakgrund. Det är således inom detta spår inte acceptabelt att den som föds fattig inte har reella möjligheter att ta sig ur fattigdom. Således måste samhället på ett eller annat sätt ordna så att människor har möjlighet till klassresor, att vi inte får etnisk segregering, att lönekuverts tjocklek och kön inte hör ihop osv. Det tydligaste uttrycket för detta spår är skolans kompensatoriska uppdrag.

Min uppfattning är att de etablerade partierna rör sig främst inom spåren Vissa förutsättningar och Oavsett bakgrund när det kommer till den ekonomiska politiken och välfärdsstatens storlek, givet att det finns individer inom främst den borgerliga sfären som lutar mer åt Inga hinder (det är dessa personer som det faktiskt är lite rimligt att kalla nyliberaler och som ofta gör det själva) och att utfallsjämlikheten är förekommande inom vänsterpartiet. Det ska också sägas att partier som svajar i frågan om alla människors lika värde blir betydligt svårare att pressa in i dessa begrepp, Sverigedemokraterna är iallafall för mig väldigt svåra att klassificera enligt denna modell.

Detta är en fråga jag har gått och funderat på under ett par månader men nu kommer jag inte så mycket längre. Har jag missat något? Har jag tänkt fel på något ställe?

Hej kära liberal eller annan högerperson som inte gillar systembolaget!

Har du fått denna länk till dig när du varit upptagen med att twittra eller retweeta något i stil med det här:

Ett av de sista tydliga tecknen på socialism. ;) @ Systembolaget instagr.am/p/T5kS0-FGsC/

— Thomas Böhlmark (@ThomasBohlmark) December 31, 2012

Eller det här kanske:

Skrattar åt era tweets om #systembolaget . Snart är jag i Köpenhamn, där finns inga DDR-köer! #avskaffakommunismen #svpol

— Hanna Håkanson (@Tanthannah) December 31, 2012

Har du fått länken av någon jävla folkhälsofascist som bara vill förstöra din trevliga kväll?

Jag skulle vilja prata med dig isåfall om brödköer. Brödköer är en symbol för ett av de mest ofria samhällen världen har sett. Brödköer är en symbol för sovjetkommunismen. För avsaknande av grundläggande fri- och rättigheter, för miljontals människors död, för att människor var tvungna att stå i kö för att kunna få mat för dagen. När du kallar att en extremt välmående medelklass i ett av världens friaste länder behöver stå i kö för att köpa lite skumpa på nyår (insert midsommar vid behov) så relativiserar du kommunismens brott. Du säger i princip att de brotten som begicks av den vidriga sovjetdiktaturen på något sätt kan jämföras med kö till Systembolaget.

Var god sluta upp med denna verksamhet.

Med vänliga hälsningar

Micke

PS. Det är ok att vara emot Systembolaget, men skärp dig för fan. DS.

det är faktiskt fantastiskt
tillgången till kultur för alla är nog vår generations största upptäckt so far

och visst, det är lite högtravande och så. Dock tror jag fortfarande att jag har en poäng i detta påstående.

Det allra vanligaste när en partiledare lämnar sin post är att de drar sig undan från strålkastarljuset en aning. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se om det fanns något liknande exempel på före detta partiledare som suttit i riksdagen efter att deras tid som partiledare tagit slut. Innan vi ger oss in i genomgången av partierna ska vi komma ihåg att det idag sitter tre till före detta partiledare/språkrör i riksdagen (Lars Ohly, Peter Eriksson och Håkan Juholt) skillnaden i dessa tre fall är att de lämnat sina poster under den nuvarande mandatperioden men vi kommer till det på slutet.

Så! Parti för parti

Vänsterpartiet

Partiet har onekligen en brokig historia med partisplittringar och flertalet partiledare som suttit kvar i riksdagen efter att de slutat som partiledare. Under de första åren så bytte de partiledare var och vartannat år, men sen partiet stabiliserades hittar vi Zeth Höglund som lämnade partiledarskapet 1924 och riksdagen först 1940 (dock satt han på socialdemokratiskt mandat eftersom han 1924 hade uteslutits ur dåvarande V). CH Hermansson slutade som partiledare 1975 men satt kvar i riksdagen i ytterligare 10 år.

Socialdemokraterna

Sossarnas partiledare har ju haft den egenheten att de ofta haft dubbla uppdrag i och med att de också varit statsministrar vilket antagligen gjort det väldigt naturligt att lämna sina uppdrag samtidigt.

Miljöpartiet

De första åren var onekligen lite speciella då man fram till iallafall 1992 bytte ut sina språkrör lite då och då. Per Gahrton satt som språkrör till 1985 och gjorde två mandatperioder efter det (88-91 och 94-98). Ragnhild Polanka lämnade uppdraget som språkrör 1986 men satt som riksdagsledamot samma perioder som nämnde Gahrton. Eva Goës lämnade posten som språkrör 1988 men satt även hon 88-91 och 94-98. Lotta Hedström var språkrör mellan 1999-2002 och riksdagsledamot mellan 2002-2006, hon lämnade platsen som språkrör innan valet men jag misstänker att listorna redan var satta vid hennes avgång.

Folkpartiet

Den som sticker ut är Sven Wedén som satt som partiledare endast mellan 1967 och 1969 men satt kvar som riksdagsledamot ända till 1973. Det ska dock sägas att många folkpartistiska partiledare har varit ministrar vid sina avgångar vilket gör det naturligare att inte komma tillbaka till riksdagen.

Centerpartiet

De centerpartistiska partiledarna tycks ha haft en fantastisk disciplin i att lämna riksdagen samtidigt som de lämnade sitt partiledarskap. Med två undantag, dels Gunnar Hedlund som var partiledare till 1971 men satt i riksdagen till 1976 och Karin Söder som var kvar i riksdagen fyra år efter att hon slutade som partiledare. I det senare fallet ska dock sägas att hon endast var tillförordnad partiledare under två år.

Moderaterna

Fritiof Domö var partiledare för Moderaterna (eller Högerns riksorganisation som det då hette) mellan 1944 och 1950, han satt dock kvar i riksdagen ända till 1959. Gösta Bohman lämnade posten som partiledare år 1981 men satt kvar i riksdagen i ytterligare 10 år. En annan som utmärker sig är Carl Bildt som var partiledare till 1999 och som 2006 blev utrikesminister.

Kristdemokraterna

KD har en ganska enkel historia att reda ut då de bara haft tre partiledare. Den första satt inte i riskdagen, den andre var den omåttligt populäre Alf Svensson som satt kvar i riksdagen till 2009 då han lämnade för EU-parlamentet trots att han hade lämnat över till Göran Hägglund redan 2004.

Sverigedemokraterna

Här sitter som sagt Mikael Jansson i riksdagen trots att han lämnade partiledaruppdraget 2005. Tidigare partiledare för SD släpps nog inte in i möblerade rum och har haft föga möjlighet att ta sig an en riksdagsplats.

Detta var genomgången och som vi kan se är det inte helt ovanligt att partiledare väljs åter till riksdagen trots att de inte längre är partiledare. Generellt så tycks det vara vanligare under partiers tidigare år, antagligen på grund av att det inte har hunnit fostras tillräckligt många dugliga politiker på de första åren. Undantaget är Moderaterna som låtit sina gamla partiledare sitta kvar i riksdagen eller ha blytunga uppdrag långt efter partiledarskapet nått sitt slut.

Jag lovade ju även att återkomma med de övriga tre före detta partiledare som sitter i riksdagen. Peter Eriksson har suttit i riksdagen sedan 2002 och lämnar således senast 2014 på grund av partiets rotationsprinciper. Håkan Juholt kommer antagligen gömmas långt bort i valet 2014, vissa rykten gör gällande att planen är att gömma honom så långt bort som i Bryssel. Däremot är jag mer tveksam till om Lars Ohly kanske kan tänkas sitta kvar någon mandatperiod till.

OBS: Årtal osv är hämtade från Wikipedia så om jag har fel får ni skylla på nördarna där.

Detta är ett problem dels på grund av att de svenska hushållens skulder ökar i en högre takt än BNP (en företeelse som har gått extra snabbt sedan jobbskatteavdragen började införas) och även i form att det ger bostäder man äger en orimlig konkurrensfördel gentemot hyresrätter vilket gör det mindre attraktivt att bygga hyresrätter.

Följdaktligen bör, som Neurath skriver, ränteavdragen avskaffas och det mest rimliga är att de avskaffas över tid. De extra intäkter för statskassan som avskaffat ränteavdrag ger bör dels användas för lägre inkomstskatter (gärna genom ett höjt grundavdrag så att det kommer alla till del) då det annars riskerar att skapa stora problem för hushåll som äger sina bostäder, dels bör de också användas för att på olika sätt stimulera byggande av nya bostäder.

Anledningen till att det kommer behövas stimulans av bostadsbyggande är att ett avskaffat ränteavdrag med största sannolikhet kommer att sänka priserna på bostäder (eller iallafall se till så att priserna inte stiger under överskådlig tid), det innebär att det kommer bli mindre lönsamt att bygga bostäder och är det något vi inte behöver så är det ett lägre tempo på bostadsbyggandet. Dessa stimulanser bör även kunna utformas så att de inte ger en orimlig fördel för bostadsrätter framför hyresrätter. Till exempel så skulle man kunna titta på några av de åtgärder som Lorentz Tovatt föreslår i denna utmärkta kongressmotion.

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid varnar bland annat för:

En politisk kampanj som lockar med godis och glada seriefigurer för att säkra röster i ett riksdagsval, är det önskvärt?

Jag tycker det kan vara relevant att påminna om hur moderaternas valaffischer såg ut året då Karl Sigfrid blev invald i riksdagen:

Det som allt tydligare börjar komma upp på agendan är en större skattereform i stil med den som genomfördes i början av 90-talet. Syftet kommer vara att ”skapa ett mer överskådligt skattesystem” samt ”stimulera sysselsättning”. Det är såklart en del av sanningen, en annan sida av det hela är för att kunna genomföra reformer som anses vara klok policy men omöjlig politics.

Hursomhelst, jag har spekulerat lite i vad de större reformerna kan tänkas vara och landat i 5 skattehöjningar, 5 skattesänkningar och 1 som är mer neutral och det ska sägas att detta inte är de 11 första reformer jag skulle göra om jag hade makten att genomföra stora ekonomiska reformer. Det är även viktigt att komma ihåg att den här typen av reformer handlar inte om nivå utan om form.

Skattehöjningar
1. Sänkt rut-avdrag, avskaffat rot-avdrag (egentligen två reformer men de hänger någonstans ihop i sin konstruktion)
2. Avskalade och förenklade jobbskatteavdrag
3. Höjda koldioxidskatter på bensin
4. Höjd skatt på aktieutdelning
5. Allmän upprensning i avdragsträsket

Skattesänkningar
1. Slopad värnskatt
2. Höjt grundavdrag
3. Sänkt bolagsskatt
4. Sänkt skatt på pensioner
5. Sänkta arbetsgivaravgifter

Kostnadsneutral reform
1. Harmoniserade momssatser

Vilka kommer gå med på detta då? Well, vi kan ju utgå ifrån att om vi har en alliansregering så kommer hela alliansen och antagligen S göra upp. Om vi har en socialdemokratisk regering så skulle jag gissa att S, M och FP i första hand gör upp. V kommer inte gå med på skattesänkningar, C och MP får svårt att gå med på höjd skatt på aktieutdelning samt den harmoniserade momsen, SD kommer inte köpa höjd bensinskatt och kommer heller inte vara med i samtalen. KD kanske köper kanske inte, mest troligtvis så sitter de inte i riksdagen så det spelar inte så stor roll vad de tycker.

Hur tror du att den stora skattereformen kommer att se ut?

Jag avsäger mig upphovsrätten för alla bilder, kopiera, sprid och remixa precis som ni vill. Om någon vill hänvisa tillbaka till att det är jag som hållit i kameran så är det ok, men om en inte vill behöver en inte.

Jag har till att börja med skrivit 4 politiska motioner som skickats till både Grön Ungdoms riksårsmöte och även till Miljöpartiets kongress.
Vissa av motionerna kommer jag skriva under själv och vissa kommer jag skriva under tillsammans med ett par andra.

De fyra motionerna jag skrivit är:

Höj ersättningarna i föräldraförsäkringen
Avskaffa äktenskapsbalken
För en reformerad narkotikapolitik
Avskaffa danstillståndet

Jag kommer även skriva under Benjamin Juhlins eminenta motion om en avskaffad rösträttsålder.

Till Grön Ungdoms riksårmöte har jag även skrivit en organisatorisk motion som jag skriver under tillsammans med styrelsen för Grön Ungdom i Stockholmsregionen och det är:

Jämlik finansiering av RÅM-avgiften

Om du vill stödja någon av de här motionerna och är medlem i Miljöpartiet får du gärna höra av dig till service@mp.se och berätta att du stödjer en viss motion. Märk mejlet motionsstöd, sista datum för stöd är den 15 januari.Om du dessutom är medlem i Grön Ungdom får du gärna höra av dig till gu@mp.se med samma budskap, sista datum för stöd är detsamma som till Miljöpartiet.

Om du tror att din lokalavdelning är intresserad av att stödja denna motion, så kan detta ske fram till och med den 12 februari. Detta måste ske i form av ett underskrivet protokoll eller protokollsutdrag som postas till Miljöpartiet de Gröna, Kongresskansliet, Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm, e-postas inscannat till service@mp.se eller faxas till 08-545 224 60

Vill du läsa mer om Miljöpartiets kongress och hur en motionerar och annan matnyttig info går det att läsa här och om Grön Ungdoms riksårsmöte kan det läsas om här

Stockholmsregionen betalar i år 600:- av deltagaravgiften, Uppsala betalar hela deltagaravgiften, i Väst har det valts en modell där lokalavdelningarna betalar hela avgiften men om lokalavdelningen inte själv har råd så står regionen för resten av kostnaden. Vi vet redan idag att deltagaravgiften är en begränsande faktor vad gäller deltagande på riksårsmötet, det innebär att den här typen av subventioner leder till att de lokal- och regionavdelningnarna som har pengar också får ett större inflytande. Det är oacceptabelt att ett progressivt förbund tillåter att pengar köper inflytande.

Vi menar istället att en bättre modell vore en gemensam finansiering av riksårsmötet. Varje lokal- och regionavdelning betalar efter förmåga till en gemensam fond och pengarna i fonden används sedan till att generellt sänka deltagaravgifterna.

Vi yrkar

Att riksorganisationen slutar ta emot riktade subventioner för RÅM-deltagande från lokal- och regionavdelningar
Att en fond, där frivilliga donationer från lokal- och regionavdelningarna tas emot, startas
Att fondens medel varje år går till att sänka deltagaravgifterna på RÅM

———————————————-

Om du vill stödja den här motionen och är medlem i Grön Ungdom får du gärna höra av dig till gu@mp.se och berätta att du stödjer motionen ”Jämlik finansiering av RÅM-avgiften”. Märk mejlet motionsstöd, sista datum för stöd är den 15 januari.