I mars strax efter att det blev känt att Miljöpartiet och Alliansen hade lyckats göra upp om migrationspolitiken för den kommande mandatperionden så blev det direkt ett väldans liv från vänsterkanten. Jag skrev då här om tre möjliga scenarion för migrationspolitiken, där jag var (och fortfarande är) helt övertygad om att alternativ 3 är det mest fördelaktiga. De tre alternativen var som följer:
Man kunde:
1. Låtit (M) och (S) göra upp
2. Låtit riksdagen bestämma i fråga till fråga
3. Låtit (MP) göra upp med (M), (FP), (C) och (KD)
Det som nu tycks vara argumentationslinjen från vänsterpartister (om vi bortser från de som bara vill skrika och gapa utan att nå resultat) är att det andra alternativet hade gett ett bättre resultat.
Ok, om vi utgår ifrån att vi skulle lägga fram den rödgröna överrenskommelsen från innan valet för beslut i riksdagen (vi bortser från budgettekniska regler och att vi inte vet om överrenskommelsen gäller längre med Socialdemokraternas nya ledning).
Det vi då skulle behöva för att få igenom den överrenskommelsen är att minst 19 ledamöter utanför de rödgröna partierna ställer sig bakom vårat förslag.
Vi kan utgå ifrån att varken SD eller den nyblivne vilden William Petzäll är så särskilt intresserade. Kvar finns då att minst 19 ledamöter (vi kan nog anta att det handlar om en hel partigrupp) från Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet eller Kristdemokraterna bryter sig ur alliansen för att göra upp på just detta område.
Men när vi hoppas på en sådan lösning så glömmer vi två saker.
1. Alliansen håller ihop.
I endast en fråga vad jag kan minnas har Alliansen varit splittrad på partinivå när man väl kommit till riksdagen för omröstning. Den fråga som det gäller är när KD kördes över av en i övrigt enig riksdag (nåja, vissa borgare fegade ur) om samkönade äktenskap (riksdagsprotokoll). Vid ett par tillfällen har enskilda ledamöter gått emot Allianslinjen, men bara en gång så att det skapat en annan majoritet. Den gången var det ett par alliansledamöter som gick på den rödgröna linjen om att Sverige skulle erkänna det armeniska folkmordet som just ett folkmord (riksdagsprotokoll).
Bortsett från dessa två fall har iallafall jag väldigt svårt att dra mig till minnes när alliansen varit oeniga i riksdagen.
2. Borgarna gick inte till val på en mer human migrationspolitik
I alliansens gemensamma valmanifest finns det väldigt lite som rör migration, det finns något enstaka förslag om att det ska bli billigare att skicka hem pengar till annat land, men det får nog snarare betraktas som ett frihandelsförslag snarare än ett migrationsförslag. Alliansens gemensamma politik är således att under mandatperioden 2010-2014 göra väldigt lite på migrationsbiten.
De enskilda partierna finns det dock visst hopp för, både KD och FP har i sina egna valmanifest vissa skrivelser om vård och skola för papperslösa, samt aningen öppnare gränser. C berör inte ens frågan om migration i sitt valmanifest och M skrev inte ens något eget valmanifest eftersom Alliansens gemensamma manifest var deras manifest.
Så i FP och KD finns det visst hopp, de gick faktiskt till val på en mer öppen och human migrationspolitik, men de tycks samtidigt ha accepterat ett status quo i migrationspolitiken i förhandlingar innan valet, dessutom tycks de ju nu få igenom lejonparten av sina frågor i den nya överrenskommelsen. Det är därför svårt att tänka sig vad som skulle kunna motivera något av småpartierna att svika alliansen (framförallt med tanke på den extremt tuffa svekdebatt de antagligen skulle få på halsen om de gick emot övriga alliansen).
Således, att få igenom den rödgröna uppgörelsen är helt uteslutet i det parlamentariska läget. Att stå fast vid den överrenskommelsen som nu är gjord är således det som utvecklar den svenska migrationspolitiken i mest human och solidarisk riktning. Men visst, det är möjligt att det hade kunnat gå att krama ut lite mera humanitet ur uppgörelsen, dock är Miljöpartiet erkänt skickliga förhandlare och jag är personligen övertygad om att den överrenskommelse som är gjord är det bästa som kunde hända svensk migrationspolitik denna mandatperiod.
Därmed inte sagt att jag är glad att Vänsterpartiet fortsätter driva på för en ännu mer human och solidarisk migrationspolitik, men jag skulle önska att det gjordes på ett mer konstruktivt sätt än att kasta skit på Miljöpartiet
Läs gärna också Maria Ferm och Leo Carlsson om samma ämne.