Varför vi kan rycka på axlarna åt ”tidningsdöden”

Vi har de senaste åren allt oftare fått läsa om en nyhetsbransch i kris, en nyhetsbransch som inte kan tjäna några pengar eftersom alla förväntar sig att kunna få tillgång till materialet där våran enda motprestation har varit att titta på reklam (som vi har vant oss med). Problemet med annonsering har nu blivit att det ger för lite intäkter. Många olika orsaker har getts, Peter Wolodarski gav sig i april 2009 på Google (SKYNET!) och deras tjänst Google News. Olika förslag för hur man ska kunna tjäna pengar har också testats och diskuterats (betalningsväggar osv..). Än så länge har man inte lyckats finna en bra modell för att tjäna pengar.

Frågan är bara, gör det oss så mycket om dagens stora drakar skulle försvinna från spelplanen?
Dagligen så är det fler och fler som börjar hämta sina informationsflöden från andra håll än de etablerade medierna, vi vänder oss till bloggar, twitter, facebook och andra sociala medier för att inhämta information.

Medborgarjournalistiken som bloggarna innebär är verkligen på uppgång och min gissning är att det kommer vara ytterst få journalister som jobbar avlönat, på det sättet som de gör idag, för ett stort mediehus inom en överskådlig framtid.

Så, bloggarna och deras läsare ökar, är det så att vi är less på att läsa samma TT-artikel i alla tidningar, är det så att vi är trötta på den sensationslystna lösnummersjournalistik som framförallt kvällstidningarna ägnar sig åt?

Jag ska ge två exempel på skandaljournalistik som figurerat de senaste dagarna/veckorna.

1. Thomas Tvivlaren briljerar i två inlägg om två artiklar med anknytning till The Pirate Bay. Den första artikeln rörde hur fildelningen har påverkats sedan domen mot TPB föll, den visade sig innehålla massor av faktafel och företag som stod för siffrorna ljög läsarna rakt upp i ansiktet trots att man på deras egen sida kan läsa om att fildelningen inte har minskat sen domen och Ipred utan tvärtom ökat.
Nästa artikel (som tyvärr är borttagen nu, men finns print-screenad här) rörde sidan Politiskt Inkorrekt (vilket verkar vara en ytterst otrevlig sida som ni får googla rätt på själva om ni vill gå till) och att den skulle vara driven av anakata och TiAMO från TPB och hostad hos deras webhotell PRQ, samtidigt antydes att anakata och TiAMO skulle vara någon sorts främlingsfientliga extremhögerpersoner. Om det stämmer låter jag vara osagt, problemet är att såfort artikeln kom upp så kunde den lätt punkteras med ett par enkla faktakontroller.
Stort credd till Thomas Tvivlaren som drog igång ett drev kring detta.

2. Detta rör den på twitter kallade #ursulagate. Det hela handlade om att riksdagsledamoten Fredrik Federley (c) har tagit på sig uppdrag för olika företag som har varit på gränsen till lobbyism. Problemet här var att (återigen) Aftonbladet slog upp det hela som att de avslöjat Federley med fingrarna i kakburken när han hela tiden varit helt öppen med vad han håller på med via dels sin blogg och dels via twitter. Om Federley har gjort fel eller ej låter jag vara osagt, det hela handlar om att Aftonbladet är inte det minsta intresserade av att förbättra samhället, det enda de är ute efter är att sälja så många lösnummer som möjligt och det är med den inställningen som de skriver artikeln.

Jag tror att vi här har hittat en stor del av problemet varför folk väljer medborgarjournalistiken (bloggarna, twitter), när vi läser en blogg så vet vi att den som skriver har en politisk agenda och det är vinklat utifrån vem som skriver, dock är det inte folk som skriver för att sälja lösnummer, de skriver för att de ser ett problem eller en struktur som de vill förändra. Vi är beredda att läsa vinklade artiklar, om de är skrivna för att förändra inte för att sälja så mycket lösnummer som möjligt.

För att visa lite på min poäng om vad vi inte behöver dagens mediehus till så tänkte jag länka till varsin artikel hos de 4 stora dagstidningarna DN, SVD, Expressen, Aftonbladet